Den här vintern blev det två skidresor, nu senast med Alexander, Björn, Patric och Hampus. Att åka upp till fjällen är som att komma till en ny värld. Det är som balsam för själen. Man lever sitt stugliv i underställ och somnar gott om kvällen efter att ha varit aktiv och fått frisk luft hela dagen. För min del finns det ett bitterljuvt inslag dock – stolsliften. Lika härligt som det är att sitta där i solskenet med en flaska Jäger som går laget runt, lika jobbigt kan det vara med höjdrädslan. Min höjdrädsla är lite speciell. Den handlar egentligen inte om hur högt upp jag är eller om jag tittar ner. Istället får jag någon slags tvångstanke när jag befinner mig i närheten av objekt på samma höjd. Någon del av mig tänker sig att jag ska över dit via någon lina eller dylikt. Då kommer fjärilarna i magen och ibland också en jobbig panikkänsla av att jag måste ner. Men jag har lärt mig några trick för att hantera det, såsom att blunda och gå in i någon slags meditation. Men det viktigaste motmedlet för min del är att jag fortsätter ”möta faran”.
I yngre år hade jag en monumental rädsla för att tala inför folk. Det spelade ingen roll att jag intalade mig själv hur fånigt det var. Ångesten var ändå total och brutal i form av hjärtklappning och en torrhet i munnen motsvarande Saharaöknen. Jag kommer särskilt ihåg en situation i andra året på gymnasiet. Som en del av svenskaundervisningen skulle samtliga hålla ett femminuters anförande inför klassen. Första halvan stod jag och stammade innan jag lugnade ner mig något. Det var hemskt och jag ville bara sjunka genom golvet.
Emellertid bestämde jag mig för att aldrig låta min rädsla stå i vägen för något som jag ville göra. Så jag såg till att ”möta faran” och anmälde mig också till någon kurs i presentationsteknik. Sakta men säkert blev det bättre. Det gick dock långsamt fram till en helg 2009 då vändningen kom. På lördagen gifte sig barndomskompisen Fredrik och jag kände att jag verkligen villa hålla ett tal till honom. Det blev hellyckat med mycket skratt. Fördelen med bröllopstal är att man hinner få i sig ett par glas vin som tar bort anspänningen. Det få vet är att jag tidigare den bröllopsdagen hade förberett en rejäl grogg. Tänk er en halvliters Fanta Citron där halva innehållet byts ut mot vodka… Planen var att svepa den mellan kyrkan och festlokalen. Problemet var bara att ett annat par kom och frågade om de fick åka med oss. Jag kunde ju inte gärna sitta i bilen och dricka vodka med Fanta utifall att någon skulle vilja smaka. Så det fick bli att sitta kvar i bilen en stund på parkeringen vid festlokalen…
På måndagen efter samma helg skulle jag hålla en presentation på jobbet inför hundratalet Chalmersanställda. Då fanns av naturliga skäl inte alkohol tillgängligt som verktyg. Men jag tog ett steg fram med viss anspänning, presenterade mig och körde sedan järnet utan någon ångest. Så den helgen blev verkligen vändningen för min del. Därefter har jag flippat runt helt och njuter nuförtiden av att ha förmånen att ha allas uppmärksamhet.
En annan rädsla hos mig är att sitta på ålderdomshemmet och ångra att jag inte vågat följa mitt hjärta. Andra rädslor som är vanliga därute tror jag är att helt sonika ta sig en djup titt i spegeln.
Vilken är din rädsla? Vill du fortsätta ha det så? Låt den inte begränsa dig!
