Föreningsliv

Jag har flyttat runt en del i livet av olika anledningar. Men alltid när jag anlänt till ett nytt ställe har föreningslivet varit nyckeln till ett socialt liv. Fram till 25-årsåldern spelade jag hockey och när man träffar tjugotalet klubbkompisar sex dagar i veckan blir man tighta på kort tid. Särskilt efter den så kallade inkilningen brukar tonläget skifta. För er som inte är bekanta med inkilningen så är det en ritual för att välkomna de nya i laget och skapa gemenskap under ibland lite förnedrande former.

Så här kan en typisk inkilning vara utformad: De som är nya i laget får ta med sig sex öl var och blir indelade i två lag. Förlorande lag kommer att åka på ett kännbart straff. Sedan tar stafetter vid i olika skepnad. Den gemensamma nämnaren är att vid överlämningen börjar man med att svepa sin öl innan man gör själva momentet för att därefter lämna över till nästa person. Irländsk julafton brukar vara ett roligt moment, särskilt om det finns buskar eller dylikt åt det hållet man snurrar. Ett år var avslutningen att efter svept öl, iförd endast stringtrosor, springa över en fotbollsplan, ner i en bäck, under en bro med urinerandes ”lagkompisar” på bron och slutligen tillbaka för att överlämna stringtrosorna till nästa…

När jag flyttade till Varberg 2004 kände jag inte någon. Dessutom jobbade jag i Göteborg så jag lärde inte känna någon den vägen heller. Hockeyn hade jag nyligen lagt av med och hade inga planer på att ta upp den på nytt. Idrottssjälen i mig längtade. Dels efter det sociala och dels efter en boll eller dylikt att springa efter. Även om innebandy hade varit ett naturligare och enklare val bestämde jag mig för att ta kontakt med badmintonklubben. Tidigare hade jag bara spelat lite med kompisarna och tyckte det var vansinnigt kul. Jag tog fram telefonkatalogen… och ringde kansliet. Eva gav mig numret till Hasse. Hasse sa, trots att det knappast är kutym att ta emot ”gamlingar” som aldrig spelat i klubb tidigare, att det är bara att dyka upp i Idrottshallen på tisdag kväll. Jag kommer ihåg nervositeten. I omklädningsrummet träffade jag Kenth och Magnus som direkt visade sig vara väldigt okomplicerade gubbar och det blev något skämt om morgondagens träningsvärk.

Denna första träning fick jag spela mot en femtonårig tjej vid namn Malin. Jag tyckte att jag hade ganska lätt för mig mot kompisarna men det skulle snabbt visa sig att det är något annat att spela i klubb. Jag fick stryk med 15-3 och i ärlighetens namn tror jag inte hon gick på mer än 50 % för att vara barmhärtig. Blev jag nedslagen? Nej, grymt inspirerad och taggad. Jag fortsatte gå på träningarna även om en del säkerligen undrade vad den killen hade att göra på träningarna. Med duktiga lagkamrater och övningar ledda av en tränare så gick utvecklingen framåt. Allteftersom tiden gick blev det styrelsearbete, ungdomstränaruppdrag och debut i serielaget. Vissa saker utvecklas fortfarande även om jag idag, många år senare, har planat ut. Att jag börjat spela sent kommer alltid att synas på en stel teknik men jag försöker kompensera med andra delar istället.

Det som dock, by far, har betytt mest för mig är det sociala liv jag fått genom de fantastiska människor jag lärt känna i klubben. Jag har er att tacka för väldigt mycket. Via Hasse kom jag också med i ett golfgäng där jag får äran av att dra ner medelåldern… Summa summarum brukar jag säga att det är ett av mina livs bästa beslut när jag vågade gå till den där första träningen. Det okända kan skapa rädsla men tar man sig förbi det kan mycket blomstra till följd av modet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.