Idag var jag på intervju kopplat till min kommande yrkesbana som lärare. Jag har alltid tyckt att intervjuer är kul och utvecklande. Nuförtiden förbereder jag mig minimalt och går mer in med inställningen: Hej hopp, här är jag. Det blir bara tokigt i slutändan om man tar på sig masken och spelar ett spel. Genom att bara vara sig själv kommer det att bli rätt.
Intervjuer tenderar att bli enkelriktade men det är faktiskt en dialog där den intervjuade har alla möjligheter att intervjua åt andra hållet. Det finns en massa saker att ta reda på som kommer att påverka hur man känner om det som eventuellt stundar. Genom ett mer dynamiskt samtal lär man också känna sig själv genom att spegla sig i den andre.
De flesta av oss har nog förberett några fraser inför en intervju. Det kan vara ett sätt att låta den andre få veta vem man är, men det blir samtidigt krystat. På sikt hoppas jag helt och hållet låta det spontana ske i stunden. Detta gäller för övrigt livet i stort där vi i alltför hög utsträckning går på upptrampade stigar med en framtid som är förutbestämd. Varför inte istället lägga vägen medan du går?
