Igår var det första maj vilket är arbetarrörelsens högtidsdag. Det krisar inom socialdemokratin över hela Europa och LO har det tufft med vikande medlemssiffror. Jag gillar inte att en facklig organisation är så markant politiserad, men det behövs en motvikt till kapitalet. Om inte arbetstagare organiserar sig och blir starka tillsammans kommer arbetsgivarna att i många fall brutalt prioritera den kapitalistiska nyttan framför humanistiska värden.
Jag upplever att engagemanget sjunker gällande solidaritet och att värna om samhället. Det är jag, jag och åter jag som gäller. Men utan engagemang blir vi uttråkade och likgiltiga. Det finns större väsen än det egna jaget och förr eller senare kommer de existentiella frågorna ikapp oss.
För min egen del innebar arbetarrörelsens högtidsdag ett ordentligt dagsverke som renderade i ett nytvättat hus. Jag har tidigare varit skeptisk mot de som slagit ett slag för att tvätta huset. Men efter att inte lyft ett finger gällande fasaden, under de fem år som förflutit sedan huset målades som nybyggt, ser jag verkligen effekt. Dessvärre, eller egentligen dessbättre, avslöjades att carporten bara målades med en strykning (samt grundmålning) varför det nog tillkom lite sommarjobb…
Man somnar gott efter en dags kroppsarbete ute i friska luften. Det är en härlig känsla att reda sig själv och kunna fixa med det mest basala. Man ser resultatet på en gång och verkningsgraden är hög vilket sannerligen inte är fallet i de flesta kontorsjobb. Variation utmanar oss och det är i det okända som vi lever ut vårt fulla register. Vi bör nog alla fundera på om vi lever för inrutat med något återkommande som tar upp en för stor del av livet utan att bjuda på några överraskningar. Det är nu vi lever och inte sen!
