Denna ständiga tävlan! Det är en sak att tävla när man spelar sällskapsspel eller idrottar, något helt annat att tävla i själva livet. Vi tävlar i allt och triumfens ögonblick ska dessutom visas upp i sociala medier. Hela tiden. Man ska vara framgångsrik i sitt yrke och tjäna mycket pengar. Titeln är viktig, liksom semesterresorna och bilen på garageuppfarten. Bekantskapskretsen ska vara stor och helgerna ska vara späckade. I synnerhet är nyår och midsommar viktiga helger att visa upp sig. En fin familj ska man ha också.
Individualismen frodas och det underliggande temat i det vi gör är ”what’s in it for me”. Motsatsen till egoism är altruism. Den lyser med sin frånvaro i samhället. Goda exempel finns lyckligtvis, men kändisar som skänker stora pengar under pompa och ståt räknar jag inte dit. Det är utstuderad och kamouflerad egoism. Det kostar inget att skänka 20 av sina 50 miljoner. Någon hävdar kanske att de går i bräschen och visar andra ”den rätta vägen”. Nej. Att skänka i det tysta vore en icke-egoistisk handling.
Äpplet faller inte långt från trädet. Barnen tar efter oss och vi uppfostrar dem dessutom aktivt till att armbåga sig fram genom livet och ha ”rätt” kompisar. Precis som att meningen med livet är att ta sig så långt som möjligt i termer av makt, pengar, välpolerad fasad och övrig egendom. Det blir ett torn som byggs högre och högre och som bara upprätthålls av den egna personen. Fundera istället på vilken typ av människa som skapar ringar på vattnet och gör goda avtryck. Varför inte bara vara, tona ner jaget, samarbeta och ha ett gött liv tillsammans?
