Imorgon är sommarinstitutets sista dag och därmed också sista frukosten på terrassen med en massa modiga människor och utsikt över skärgården i Östersjön. Östersjön är ju inget riktigt hav när man bor på västkusten men det får duga… Hur värdefullt det än varit ser jag tokmycket fram emot att åka hem. Fysiskt mår jag OK även om det varit runt 30 grader dag efter dag vilket inneburit ett kämpigt klimat i lektionssalarna och mindre sömn än normalt. AC kan man drömma om… Mentalt är det värre, jag känner mig både slutkörd och mättad. Det har varit ett träningsläger på nästan två veckor och det har gjort ett ordentligt avtryck.
Vi som är antagna till Teach for Sweden är nu inne i ett tvåårigt ledarskapsprogram som leder till en legitimation som lärare men som också innehåller andra delar och möjligheter som kommer att vara värdefulla. Nätverket och organisationen är utan tvekan en stor tillgång redan nu från dag ett.
Det är fantastiskt att lyssna på folks berättelser om vad som fick dem att ta steget in i lärarvärlden. Några har kommit till insikten att det de sysslade med var meningslöst p.g.a. att de hjälpte bara ägarna till företaget att bli rika. Andra insåg att de var på fel sida i en fråga där det finns två läger, t.ex. miljömässigt vs. kapitalistiskt. Det finns också exempel på folk som helt enkelt inte riktigt vetat vad de vill göra framöver. Ett antal har redan tjuvstartat och senaste tiden jobbat som lärarvikarie för att nu ta steget och skaffa sig en legitimation.
Har jag längtat hem? Ja, en liten touch av hemlängtan har jag haft hela vägen, men den har varken rört sig uppåt eller nedåt. Har jag varit utanför min komfortzon? Ja, utan tvekan. Bara att komma hit har varit ett stort steg. Vissa övningar har också inneburit att jag fått pusha mig själv. Men efteråt känns det bra. Jag tror att alldeles för många av oss hoppar ner i ett stuprör och sedan inte tar oss därifrån. Fler borde gå ut i skogen och se vad som finns där. Visst kanske man går vilse men det betyder väl bara att man kommer att hitta rätt? Och är det inte bättre att vara vilse ett tag än att vara vilsen hela livet?
