Ett barn springer in i bordskanten med huvudet. Den svenska föräldern säger: Dumma bord! Den danska föräldern säger: Det där var inte så smart gjort! Skillnaden i mentalitet är stor. I Danmark, via ett par bekanta jag har som antingen bor där eller har jobbat där, lär sig barnen att ta ansvar. I Sverige, suck…
Vi bygger det ena skyddssystemet efter det andra. Barnen vallas fram och behöver inte lära sig att ta ansvar. Vad händer när barnen möter en ny situation? Antingen lär vi barnen ta ansvar vilket gör dem redo för vilken situation som än uppstår i livet, eller bygger vi skyddsmurar för ett antal situationer. Det senare är inget annat än en björntjänst.
En bra förälder är både snäll och sträng.
Jag förstår din ståndpunkt, vi borde lära dom att ta ansvar. Räcker det att ta bort alla skydd? Hur ska vi hantera situationerna när dom väl händer? Vad ska vi säga till våra barn för att uppmuntra att ta ansvar? Jag tror inte de lär sig detta på egen hand genom att ”slå sig på bordskanten”. Mitt barn gråter, han blöder, det blir inte bättre av att jag säger att det var osmart. Han kommer slå sig igen.
Jag tror på att livet ger en blåsor, ärr och valkar. Dels för att man lägger manken till och dels för att olyckor händer och learning by doing uppstår. På samma sätt kan man aldrig på riktigt uppskatta maten på bordet om man aldrig varit utsatt för svält. Vi kan se bilder på svältande människor och försöka sätta oss in i situationen men vi når aldrig hela vägen fram. Om vi aldrig varit ledsna kan vi aldrig sätta värde på glädje etc. Det saknas en referensram och ett djup helt enkelt. Yin och Yang. Nu kommer jag ifrån ämnet lite. Tillbaka… Barnet behöver förstå att det inte är någon annans fel när ett stillastående bord orsakar smärta. Jag vet föräldrar som sätter på små barn hjälmar hemma i åldern när de börjar sitta upp och ramlar. Många lekplatser har nuförtiden gummimattor som underlag. När det gäller skyddssystem kan vi exempelvis inte cykla med barnen ute i trafiken i all evighet. Vi behöver lära barnen ta hand om sig sig själva och omgivningen genom att visa hur man ska gå tillväga vid en väg, korsning etc. Jag träffar tonåringar som aldrig tänt en tändsticka och behöver en muntlig instruktion. När det gäller ditt gråtande barn har det som hänt redan hänt oavsett vad du säger men du kan ta tillfället i akt och uppfostra ditt barn på ett visst sätt. Jag tror behovet av uppfostran av grundläggande livskunskap och humanistiska värden aldrig varit större. Det blev lite plottrigt, jag vet, men jag tror andemeningen gick fram. Tack för ditt inlägg!