Nyss hemkommen från den andra s.k. närträff som ingår i utbildningen till lärare. Vi som är antagna till Teach for Sweden jobbar 80 % på en högstadieskola och studerar med 75 % takt (en del av studierna är praktik som ingår i jobbet på skolan). En dag i veckan släpper skolan oss till distansstudier men tre gånger per termin genomförs obligatoriska träffar torsdag-fredag på universitetet/högskolan, s.k. närträffar. Alla som deltar i Teach for Swedens program har ämneskunskaper nog för att undervisa men behöver göra vissa kompletteringar för att två år senare bli legitimerade lärare.
Det jag framför allt kommer ihåg från denna sväng till Karlstad var en föreläsning om kritiken som riktas mot skolan. En skola i kris har vi ju hört så många gånger. Det jag själv känner är att det spelar ingen roll om politiker eller Skolverket petar i lärarutbildningen eller i läroplanen. Fokus är felriktat. Det borde i mina ögon självklart riktas mot lärarnas arbetsvillkor. Förutsättningarna är inte bara dåliga i många fall, de är dessutom otydliga. Om energin läggs på utformningen av lärarutbildningen eller läroplanen utan att först ha gått till botten med arbetsvillkoren för lärare är vi snett ute. Inte så lite heller. Kanske är det ett sätt för makthavare att slippa ta i jobbiga frågor genom att hitta dammtussar längs väggarna och blunda för elefanten i rummet.
Vi var ca 60 st som i våras antogs till Teach for Swedens program. Dessvärre har arbetsvillkoren nu skördat sina första offer. Det kan vara kombinationer av schema med för stor arbetsbelastning, klassrumsklimat samt uteblivet stöd från rektor och kollegor men det hela kokar ändock ner till arbetsvillkor. När jag får situationerna berättade för mig lider jag med de drabbade. Det är galna och hemska berättelser. Tyvärr har ett par stycken av oss valt att hoppa av.
Jag är inte i närheten av den miljö som somliga möter varje dag. Men på skolan där jag jobbar, liksom i skolor över hela landet, pågår en diskussion (som funnits i åratal) om påfrestningen och den uteblivna ersättningen när lärare vikarierar för sjuka eller vabbande kollegor. Det var en överraskning för mig att situationen är som den är och tillåts vara på det här sättet, eller rättare sagt på ett sätt där spelreglerna inte ens är tydliga.
Skolan är en samhällsfunktion som bara ska fungera. Ni som känner en kallelse och tar er an detta uppdrag är så otroligt modiga. Glöm aldrig det!
