Idag är det fars dag. Jag köper att det finns en fin tanke bakom om att ägna uppmärksamhet åt våra fäder. Men ska det verkligen behövas en speciell dag för detta? Uppmärksamheten, d.v.s. kärleken, ska väl komma inifrån och finnas där hela tiden? Är fars dag något som vi okritiskt ”firar” för att normen är sådan?
Det kryllar av olika dagar nuförtiden. Det blir allt mer obskyrt. Är det inte kanelbullens dag så är det smörgåstårtans dag. Butikerna slår mynt av detta förstås. Det är inte långt till tanken att det är detaljhandeln som ligger bakom alla dessa olika dagar för att elda på försäljningen.
Denna konsumtion. Suck. Den är en drog som dämpar ångesten för stunden men sedan slår den tillbaka med dubbel kraft. Såvida man inte injicerar en ny dos varpå den nedåtgående spiralen fortsätter. Många jobbar för att kunna konsumera varor och tjänster samtidigt som det klagas över att tiden inte räcker till. Barnpassare och städhjälp hyrs in. Den egna själen och kroppen far illa. Är barnen accessoarer i en perfekt fasad och drivkraften kommer från att jobba sig till en ”fin” titel och hög lön?
Idag bestämde vi att det är slut med firande av fars och mors dag. Det känns bra. Ytterligare en sten från pliktens ryggsäck som plockas bort.
