Trygghet är något eftersträvansvärt i Sverige. Det nämns nästan uteslutande i positiva ordalag. Vi söker det i form av relationer, anställningar, ekonomi m.m. Varför gör vi det? Svaret är att vi är rädda för det okända. Vi är rädda för det vi inte kan kontrollera.
Trygghetsknarkandet är svårt att ta sig ur, dels för att det känns bra på kort sikt och dels för att tryggheten är lika med framgång enligt normen i samhället. Det ironiska är att tryggheten dödar oss. Inte fysiskt, men själsligt. När vi planerar vartenda steg och vi vet hur varje dag kommer att se ut kväver vi oss själva. Döden kommer krypande men det är svårt att stå emot knarket.
Vi är rädda för ovissheten men vissheten kväver oss. När hade du dina roligaste ögonblick eller dagar? Var det i samband med något uträknat eller spontant? Släpp sargen och ta fart ut på isen. Du kommer vare sig att dö eller bli deprimerad. Visst kanske du ramlar, men du får känna både fartvind och smärta istället för att förmultna. Dessutom kommer du att resa dig upp. Jag lovar.
