Vi känner igen dem på att de vänder kappan efter vinden. De jamsar med som en nickedocka eller marionett. Opportunist är ett ord i tiden, inte minst bland våra politiker, som också passar in i beskrivningen. Jag pratar alltså om ja-sägaren, inte de som alltid ställer upp oavsett situation, utan de som bara flyter med strömmen som döda fiskar.
Ja-sägarna finns otroligt nog relativt högt upp i chefsleden. Vi ser dem och vi förundras. Hur gick det där till? Men det är ju inte deras ”fel”. Roten utgörs av rädslan hos chefen ovanför som anställt dem för att slippa hantera ett potentiellt ”hot” som utmanar och kommer med jobbiga spörsmål. Även bland politikerna är det svårt att hitta autentiska personer som ”lyckats” vandra uppåt i pyramiden genom att ha övertygelser och säga sitt hjärtas mening. Det är uppenbart att det läcker mellan in- och utsida hos de flesta även om vissa ”finare” partier gör det på ett mer sofistikerat sätt.
Principlösheten är ett kännetecken hos ja-sägaren. Man får aldrig ur dessa människor en egen övertygelse eller åsikt kring något. Det är bara någon annans villkor som vederbörande slavar under. Populär kanske man blir, åtminstone i vissa kretsar, eftersom man är lätt att ha att göra med. Men allt är dött och en vacker dag kommer något krypande inifrån som inte vill gå bort.
