Igår kväll kom jag hem efter den tredje och sista s.k. närträffen den här terminen. När det var dags att resa hem från Karlstad var vi alla mosiga. De två dagarna med obligatoriska moment på universitet håller varierande kvalitet. Höjdpunkten är dock som alltid att träffa alla de andra som gett sig in i lärarrollen mitt i livet. Eftersom vi jobbar på olika skolor i landet är förutsättningarna väldigt olika men det finns också många gemensamma nämnare att diskutera.
Sedan tidigare har ett par stycken av oss som deltar i Teach for Swedens program hoppat av. Dessvärre har nu någon ytterligare hoppat av samt ett par stycken som blivit sjukskrivna eller tagit en paus. Orsaken är antingen brutalt klimat i klassrummet i kombination med inget eller dåligt stöd från rektorn eller helt enkelt dränkning via krävande arbetsuppgifter. Det gör mig väldigt ledsen att se hur modiga människor självmant tar klivet in i skolvärlden och lärarrollen för att sedan behöva kasta in handduken. En vuxenvärld som inte tar sitt ansvar för att fostra och inkludera alla barn i kombination med svagt ledarskap i skolvärlden leder tyvärr till avgrunden.
Är det ett misslyckande att dessa individer kastat in handduken? Såklart det inte är. Tvärtom. Att må dåligt och stånga sig blodig är inget alternativ. Någon fånig prestige ska absolut inte få styra utan det handlar om att gå vidare. Det räcker nu. Det viktiga är att ha vågat ta steget, att ha provat, att ha låtit livet ruska om en, fått en erfarenhet och insikt samt att utan man kanske vet om det; skapat ringar på vattnet.
