Någonstans läste jag att första januari är dagen med flest självmord. Att ett antal av oss väljer att terminera livet är så brutalt och hemskt. Högtider, såsom nyår, är glädjestunder för vissa och ångeststunder för andra. Jag gillar traditioner men det finns en baksida som tär på mig. Denna baksida har flera modiga personer beskrivit i olika kanaler de senaste dagarna. De vittnar öppenhjärtigt om att de känner sig ensamma och inte har någon att fira med.
Jag har också varit där, springandes i ångesthjulet, med den förhäxande idén att det viktigaste är att ha någon att fira med. Det enda som har betydelse är att kunna säga till omgivningen att man firade med någon. Annars är man ju en sån där tragisk stackare som ingen vill vara med.
Givetvis har jag inga invändningar mot att folk träffas och har en festlig stund tillsammans. Men alla har det inte på det sättet hur mycket de än vill. Det är t.ex. inte lätt med vänner när man flyttat till en ny stad. En annan tröskel kan vara att inte uppfylla kriterierna som individerna i gruppen sätter upp för att ge ut en inbjudan. Och ibland handlar det bara om att själv ta initiativet och ställa en fråga, ofta är saker och ting inte som man tror.
Sociala medier hjälper inte direkt till när det gäller ångest vid högtider. Den ena sprakande bilden efter den andra ska visas upp med glada människor. Vissa känner sig själva väl och står rakryggade oavsett hur glatt det ser ut hos grannen och i sociala medier. Men andra stressas och känner ett misslyckande i att inte ha en flock att vara med.
Låt oss visa omtanke om de som känner sig ensamma samt lite måttfullhet och ärlighet. För vi vet ju allihop att bakom fasaden är det inte lika glamoröst som på bilderna på de sociala medierna.
