Världen tenderar att bli alltmer jag-orienterad. Självförverkligande, i termer av framgång på olika västerländska sätt, är ledstjärnan. Tåget svischar snabbt till nästa station utan att vi hinner se oss omkring och uppskatta det som finns runtikring oss här och nu.
Ibland har vi en annan person mitt emot oss, inte alltid bokstavligt men väl bildligt. Kommunikationen sker ju nuförtiden i allt högre utsträckning via maskiner. Förutom att vi avhumaniserar oss själva så blir det där med sändare och mottagare extra svårt. När vi inte pratar med varandra, inklusive kroppsspråket, minskar bandbredden och tolkningarna samt missförstånden blir fler.
På den politiska arenan syns detta tydligt där det börjar bli kutym att bygga halmgubbar. Uttrycket innebär att man bygger en nidbild/karikatyr av ”motståndarens” åsikter. På så vis tvingas denne ägna sin tid åt att försvara sig mot påhittet. Detta är alltså inget annat än ohederlig debatteknik. Tänk istället situationen där de två personerna sätter sig ned vid köksbordet utan några kameror eller mikrofoner. Jag lovar att det goda samtalet skulle uppstå i de flesta fall.
Mycket elände i världen skulle undvikas om vi bara orkade sätta oss in i den andres perspektiv. Det finns alltid en bakgrund och ofta, men inte alltid, en drivkraft. I grund och botten är vi alla nakna apor. Mail/meddelanden kan ibland vara en effektiv envägs informationsform men är en dålig kommunikationsform. Ring eller, allra helst, sitt ner med personen ifråga och ha ett samtal. Jag lovar att nio av tio annalkande konflikter motas i Olles grind.
Om du tittar länge och djupt in i den andre, vet du vad du ser då? Inte? Du ser… dig själv.
