Snart är vabruari här, d.v.s. februari månad och en massa vård av barn (vab). Att det periodvis kommer sjukdomar i lite högre utsträckning än normalt är bara att acceptera. Barnen är extra känsliga, både i termer av ett inte lika utvecklat immunförsvar och också av att vistas i en miljö där smitta lättare sprids.
Det som är hemskt är att många föräldrar inte tar sitt ansvar och är hemma med sina sjuka barn utan ser till varje pris till att barnen är på förskola och skola. En anledning är det hemskt viktiga jobbet och den hemskt viktiga rollen vi har på jobbet. Men här kommer jobbiga fakta: Relativt få jobb är viktiga, de flesta är bara byråkratiska. Vad värre är så är ingen oersättlig. Hur tufft det än kan vara att tänka på så kommer hjulen fortsätta att snurra på alla företag även om man själv är borta. Skulle någon försvinna blir det ett litet plums, som när man hoppar i vattnet, men sedan sluter havet igen ”gropen”.
En annan anledning till att inte vabba, fastän man borde, är att levernet är känsligt för störningar i inkomsten. Ekonomin / konsumtionen / fasaden tål inte att det börjar trilla in vab-ersättning istället för full lön. Men då har vi ju förstås också vobba-varianten. Denna innebär att man jobbar hemifrån med sitt sjuka barn hemma.
Tänk er konsekvenserna av föräldrar som t.ex. inte är hemma med sitt barn i 48 timmar efter sista symptom vid kräksjuka. Barnet smittar ett par andra barn som sedan drar hem skiten och smittar hela respektive familj. Alltför många historier vittnar om vårdslöst och egoistiskt beteende av föräldrar till sjuka barn. Det hemskaste är ändock vad vi då säger till våra barn via vårt agerande; att fylla en roll på jobbet och tjäna pengar är viktigare än att vara med våra barn, dessutom i en stund då de behöver oss extra mycket.
