”Alla får påsar” heter ett album från Magnus Uggla. Och ja, det är ofrånkomligt, vi får alla påsar under ögonen. Som vi alla vet förändras kroppen på många sätt när vi blir äldre. Varför har vi så svårt att acceptera detta?
Ett naturligt sätt att se det vore: Ja, jag blir äldre och därmed förändras jag precis som alla andra före mig gjort. Men istället kämpar många emot naturen. Människan är sinnrik och kreativ när det gäller möjligheter att tjäna pengar. Eftersom vi är så desperata, när det gäller skönhet och ett längre liv, doftar somliga till sig lukrativa möjligheter på mils avstånd.
Är det den ständiga tävlan som får oss att inte acceptera att vi förändras utan istället ta till diverse konstgjorda grepp för att ”stanna kvar i matchen”? Eller är det ångesten inför att ålderns höst skymtas och att livet inte ”hunnit” levas som man vill? För vi skulle ju istället kunna åldras med ro och värdighet, både i hur vi betraktar andra och oss själva.
Vi måste kunna se bortom påsar under ögonen, rynkor, gråa hårstrån, skallighet, vitlök i andedräkten, mjäll, celluliter o.s.v. Ingen är mer värd, eller är någon slags högre stående människa, för att man har lite av dessa. Eller hur?
