Den som kan sin historia känner till benämningen samlar-/jägarfolk. Människans historia innehåller jägar-/samlarsamhällen och detta har inte upphört, bara ändrat drivkraft och skepnad.
Är det inte komiskt att vi lägger så mycket energi på att samla prylar? De skapar inga ringar på vattnet och vi får ju inte ta med oss någonting, in i nästa dimension, när vi dör. Men det är klart; fram tills dess använder vi det som ett mått i den ständiga tävlan vi håller på med. Hela tiden på språng och jakt istället för att lite oftare bara vara. Kampen är omöjlig att vinna, ju förr vi inser det, desto bättre.
Givetvis har vi nytta av vissa prylar, t.ex. en bil som tar oss från punkt A till B (även om vi i ett hållbart samhälle behöver fundera igenom just bilen eftersom den står still 97 % av tiden). Men överlag är vi inte i närheten av måttfullhet utan istället lever vi i överflöd. Det vi inte inser är att lika mycket som vi äger prylarna, lika mycket är vi ägda av prylarna. Kortsiktigt skapas en känsla av lycka när vi konsumerar, men det är en bedräglig känsla. Det är som att kissa på sig, först blir det varmt och skönt sedan bara kallt och obehagligt. Med ett annat ord: ångest.
Om man funderar lite på det så måste ägande vara en konstig konstruktion som vi homo sapiens kommit på. Men vi har ju kommit på en massa knepiga saker som vi hänger upp våra liv kring, t.ex. det finansiella systemet. Ägande är bara en illusion som skulle kunna beskrivas som att vi försöker fängsla något när det i själva verket är vi själva som blir fängslade.
Gör dig av med onödiga prylar och framförallt drivkraften efter dessa. På andra sidan tunneln kommer vi att komma ut friare, gladare och kärleksfullare!
