Jag är gammeldags. Guilty as charged. En av mina egenheter är att jag läser text-TV i princip varje dag. Jag gillar det helt enkelt. Sportsidorna ger väl avvägda nyheter för en sportfåne som mig.
Det jag nyligen läste var den tomhet som världsmästaren vittnade om på hotellrummet efter VM-gulden i längdskidåkning. Blev jag förvånad? Nej. Kände jag igen känslan? Ja. Visserligen har jag inte tagit några VM-guld men att nå ”bergstoppen” man siktat på kan man göra inom vitt skilda områden.
Många, inklusive idrottare, vittnar om att bästa ögonblicket är när man är mitt uppe i någonting, när man agerar intuitivt utan att tanken är där och förstör. När toppen sedan är bestigen, målet uppfyllt, sköljer den stora tomheten över en. Då har man ett val att göra; sätt upp ett nytt mål att jaga eller leva på ett annat sätt.
När blicken är långt fram hela tiden passerar livet revy utan att man märker det. Genom att istället blicka runtikring sig, och vara följsam med vad som nu än sker, uppenbarar sig det riktiga livet. Detta liv är levande och inte regisserat i förväg.
Det finns ingen väg till framgång. Framgång är vägen. Låt oss lägga vägen medan vi går!
