Lön. Detta brännande ämne för många. Samtidigt oviktigt för vissa, om än ganska få. Ämnet ger ofta upphov till mycket ilska och känslor av orättvisa.
Tidigare bedömde jag folk och jag gjorde det efter prestation. Jag såg då ”upp” på vissa yrken och indirekt ”ner” på andra. Det gör jag inte längre. Däremot förundras jag över löneskillnaderna i samhället. Hur är det möjligt att två personer, som båda går upp när klockan ringer och gör ett dagsverke, har så vitt skilda löner? Vad är skillnaden? Sjuksköterskan och förskolläraren är en kugge i samhället precis som läkaren och ingenjören. Varför ska den ena parten erhålla 30 000 kr i ersättning och den andra 50 000 kr?
Lägger man dessutom på faktorn meningsfullhet så kan låglöneyrkena stå med rak rygg. Dessa yrken handlar framförallt om tjänster i det offentliga. Människor som hjälper andra människor i det goda samhällets tjänst. Höglöneyrkena har ofta ett stort inslag av administration/byråkrati. I synnerhet finns en förbluffande bank-/finans-/försäkringssektor där allt kretsar kring siffror på en skärm som i sin tur sköts av en maskin. Girigheten som drivkraft, och framförallt att man dyrkar något så simpelt och dött som pengar, när det finansiella systemet bara borde vara en liten stödfunktion för att underlätta livet, är bara häpnadsväckande. Det värsta är att ”störningar” i det finansiella systemet påverkar folks liv på riktigt.
En bidragande faktor till att det ser ut som det gör är givetvis kommunal och statlig sektor vs den privata. När din lön är finansierad av skattemedel blir den utsatt för hård press i konkurrensen med allt annat som det offentliga ska sköta. I synnerhet påverkas du av att de styrande alltsomoftast bara är intresserande av en sak: det som står på sista raden när budgetarbetets excelsnurra jobbat klart. Hur det faktiska mänskliga behovet ser ut är en annan sak…
I den privata sektorn är det också budget och resultatet på sista raden som styr. Men respektive företag lever i en oerhört smal värld med just sin produkt eller tjänst som erbjuds. Ansvaret skulle kunna vara väldigt stort om viljan fanns där men oftast väljs den smala och egoistiska vägen. Då blir situationen mellan arbetsgivare och arbetstagare annorlunda än i den kommunala/statliga sektorn, inklusive lönebilden. När pengarna strömmar in i verksamheten är det inga konstigheter att slänga på några tusenlappar på lönen, eller en tjänstebil, eller ytterligare pensionsinbetalningar, eller vad det nu kan vara. Men ack om sjuksköterskan anser sig vara värd några hundralappar till…
Det är en skev värld. Först och främst gällande klyftorna mellan olika delar av världen. Sedan inom Sverige som till de yttre attributen räknat är välmående.
Pengar upp till en viss gräns tar bort moment som annars skulle kunna tynga tillvaron. Dock kommer denna gräns tidigare än vi tror. Den som lever med pengar som drivkraft kommer bara att möta den gnagande tomheten.
Visst skulle det kunna finnas aspekter som gör att folk ska tjäna olika mycket, såsom att man jobbar olika mycket, har jour eller har behövt utbilda sig och ta studielån under tiden. Men bortsett från dessa mindre skillnader, hur skulle det vara om alla tjänade lika mycket? Läkaren tjänar inte mer än sjuksköterskan eftersom de båda går till sjukhuset med ett rent hjärta och fyller en funktion. Att sjuksköterskan respektive läkaren väljer att jobba som just detta faller sig då naturligt eftersom intresset/motivationen/fallenheten finns där. I ett sådant samhälle väljer folk med hjärtat utan att pengar blandas in i ekvationen. Det blir äkta och sant. Varför ska vissa yrken, oavsett om den stora massan klarar av dem rent prestationsmässigt eller inte, premieras? Varför? Samtidigt premieras inte yrken som många inte klarar av mer än en dag. Det enda som har betydelse är ju om man är en god människa, inte vad man presterar.
Medborgarlön är en idé där staten ovillkorligen betalar ut en lika stor summa till varje person. På så vis kan också en massa bidragssystem, med all tillhörande byråkrati, slopas. Emellertid kommer säkert rädslan vara stor hos många som binder sin identitet till lönen. Dessutom säger kanske någon att arbetslösa kommer att sitta och fika dagarna i ända. Jag säger att piskan inte är vägen framåt. Det vore bra om vi jobbade mindre och bara var mer. Vara sysslolös och inte känna mening kommer av sig självt leda till att vi engagerar oss. Vi kommer alla hitta vår roll i myrstacken. Var så säkra.
