Idag skrev Expressen:
”Boeing 737-8 och 737-9 har ett digitaliserat nödsystem kopplat till autopiloten som ska förhindra att flygplanet stiger för kraftigt, skriver TT. Det är ett slags nödsystem som ska ta över styrningen om planet får signaler om att planet har för låg fart och piloten inte kompenserar för detta genom gängse rutiner – nosen sänks då automatiskt.
När olyckan i Indonesien inträffade hade systemet felaktigt gått i gång och piloterna lyckades aldrig ta över systemet manuellt igen, vilket ledde till kraschen.”
Utvecklingen när det gäller automatisering går bara åt ett håll. Visst är det bra att vi slipper monotont, tungt arbete som sliter ut människor. Vi är ju inte på jorden med syftet att jobba, eller hur? Men vi har samtidigt en övertro till att skapa system där allt kan benas ut och läggas in i olika fack. Vi tror vi kan måla upp och täcka in alla scenarier. Här kommer jobbiga fakta för somliga och hoppfulla fakta för andra: Vi ser och förstår bara toppen av ett isberg. I bästa fall.
Som om det inte vore nog är ju maskiner programmerade av människan och människan gör fel. I värsta fall stänger vi oss ute från att kunna styra. Ingenjören Edward A. Murphy Jr. formulerade några kloka ord, som senare kom att kallas Murphys lag, avseende att om något kan gå fel kommer det att gå fel. Förr eller senare inträffar det alltid.
En maskin får gärna avlasta människan. Men människan får aldrig förledas att tro att vi kan konstruera en fullkomlig maskin. Det måste alltid vara en människa med ett 100 %-igt ansvar och befogenheter som herre över maskinen. En operatör på ett kärnkraftverk är hjälpt av instruktioner och system men det stannar vid ”hjälpt av”. Därför behöver övertygelsen och satsningen alltid vara med fokus på människan och dennes förmåga.
Vi vill ju inte stå inför den ångestfyllda frågan: Vem är det som kör egentligen?
