Vilken humor man har är ju högst individuellt och dessutom ett sätt att lära känna en människa. Personligen gillar jag ironi och sarkasm, förutsatt att det är med glimten i ögat och inte elakt.
Det kan också vara roligt när någon blir arg. Klassisk idrottshumor är när Peter Forsberg var arg på hockeydomaren eller när Jonas Björkman fick ett utbrott på tennisdomaren.
I övrigt kan jag vara ganska lättroad. Borat eller Jim Carrey (Dum & Dummare måste ses en gång varje år…) kan få mig att vika mig dubbelt.
Svensken tar ofta saker och ting väldigt allvarligt samt uppträder på ett stramt sätt som en del av ”pälsen” på apan som egentligen är naken. Humor är en bra ingång till att släppa garden. Dessutom är humorn oslagbar för att avväpna folk som trampar på grundläggande mänskliga värden.
När folk gör sig lustiga på sin egen bekostnad kommer vi närmare att inse att du är jag och jag är du. Eller hur?
