Bilden visar Roland Paulsen vid Lunds universitet och väldigt jobbiga fakta. Vi matas ju med information om att världen blir bättre. Barnadödligheten minskar, antal offer i krig minskar, inkomsterna ökar, bruttonationalprodukten ökar och sist men inte minst ökar medellivslängden. Men har världen verkligen blivit ett bättre ställe?
Låt oss börja med sätten vi mäter världens tillstånd på. Utgångspunkten är ofta globala eller nationella medelvärden. Dessa kan vara ytterst missledande eftersom de rikaste ligger skyhögt över medelvärdet och en förändring i denna lilla grupp påverkar medelvärdet signifikant. De senaste årtiondena i USA har den rikaste procenten medborgare tredubblat sina inkomster medan den fattigaste hälften fortfarande är lika fattiga.
Tittar vi på det förlovade landet lagom vid namn Sverige finner vi analoga klyftor i samhället. Två olika stadsdelar i en och samma stad (Stockholm) har en medellivslängd som skiljer sig 18 år (!). Kontentan är att vi behöver vara försiktiga när vi betraktar medelvärden. Medellivslängden kan öka men det behöver inte gälla samtliga grupper i samhället.
Även om vi nu uppehåller oss vid medellivslängd har denna faktiskt sjunkit de senaste åren i både Storbritannien och USA. All vetenskap, teknikutveckling, mindre fysiskt slitsamt liv och läkemedel lyckas inte väga upp ökande dödsfall som härrör till psykisk ohälsa. Graden av självmord samt dödsfall via alkohol och droger ökar i världen. Det finns en korrelation mellan utbredningen av depression/ångest och hur rikt ett land är i termer av pengar. Det verkar som att vi sätter oss själva i ett fängelse trots att vi egentligen borde ha en massa frihet och tid för självförverkligande.
Den psykiska ohälsan i världen ökar och det spelar ingen roll om vi mäter det via vårdjournaler, intervjuer eller omfattningen på antidepressiva läkemedel. Men märk väl kopplingen mellan landets framgång i ekonomiska termer och den psykiska ohälsans frammarsch. Frågan är om vi ens skulle behöva mäta detta? Vi känner väl att så är fallet? Men ja just det, känslan är ju inget värd, det är bara den med tanken framlagda logiken och de ”riktiga” bevisen som räknas…
Vi dyrkar den västerländska kapitalismen som livsideal. Med yttre mått kan ingen klandra oss. Dessvärre, eller dessbättre beroende på hur man ser det, har dessa ingen betydelse. Det enda som har betydelse är de inre måtten och mätt i dessa är vi tragiskt nog på ett sluttande plan. Men kom ihåg att det är ingen som tvingar oss att trampa i takt i leden av pliktskyldiga soldater i kapitalismens ekorrhjul.
Du bestämmer över ditt liv. Skyll inte på någon annan.
