”Egna barn och andras ungar” är ett uttryck som symboliserar hur västerlänningen gör dramatisk skillnad på ”sina” barn och andras.
För det första är det ingen skillnad på ”ditt” barn och det femte barnet till den afrikanska kvinnan i en by med hyddor och jordgolv. Båda barnen är precis lika mycket värda. De är unika eftersom två människor är två olika upplevelser men samtidigt är de likadana med samma behov och potential (både toppar och dalar).
För det andra betraktar alltför många barnen som sina ägodelar. Det blir ett konstigt fastklamrande som inte enbart är omtanke/kärlek utan också ett egenintresse som matas. Det motsägelsefulla är att många lämnar barnen till förskolan så mycket det går (och mer därtill…) samt har behov av s.k. egentid, precis som om barnen är accessoarer i en perfekt fasad. Barn ska man tydligen ha, men bara lagom mycket…
När skapades vi? När ägget tog emot spermien? Eller fanns fröet till oss långt tidigare? Eller har vi alltid funnits? Det enda jag vet är att jag inte vet. Men däremot har jag börjat ana något.
Barnen kommer inte från oss. Barnen kommer genom oss. De tillhör inte oss utan världen, eller rättare sagt, de utgör världen.
