Helgen spenderades i Arena Varberg där Varbergs Badmintonklubb arrangerar en större tävling för framförallt ungdomar. Totalt fyra hallar behövs för att kunna genomföra tävlingen. Faciliteter är en sak men det som framförallt krävs för att genomföra arrangemanget, med 235 spelare och 515 matcher, är ett lagarbete hos arrangören.
Det fysiska arbetet börjar på fredagen och slutar på söndagen men tävlingen börjar planeras månader i förväg. Anmälningar ska administreras och ett spelschema skapas. Inköp till kiosk och luncher ska genomföras. Respektive hall, där spel ska äga rum, ska ställas i ordning och ett sekretariat byggas upp. Personal ska finnas i flera hallar till sekretariat (ropa ut matcher och rapportera in resultat) och kiosker från morgon till kväll hela helgen. Ett antal personer ska dessutom agera domare. Sedan ska allt städas när sista bollen är slagen.
I föreningsliv uppstår ofta en härlig lagkänsla med jämlikhet där folk inte betraktas olika även om de socioekonomiska förhållandena är vitt skilda. För många innebär föreningen en meningsfullhet. Det är så tydligt att allt flyter friktionsfritt när alla hugger i och hjälper till. Om några glider undan börjar maskineriet att hacka på en gång.
Tänk om det som sker i många föreningar kunde vidgas till att gälla hela samhället. Eller kanske hela landet? Eller kanske hela världen? Varför kan vi inte för alltid sudda bort både gränser och dömandet av hunden efter håren?
Vad är det som brukar hända med det där första intrycket när man väl lärt känna ”hunden”? Just det. Jag vet inte hur många gånger jag skämts.
