Maskrosorna blommar för fullt i gräsmattan. Vissa tycker det är fint, andra tycker det är ogräs. Tidigare har jag lagt en massa energi på att bekämpa ogräset. Inte med ogräsmedel utan genom att mekaniskt ta bort det oönskade. Nu gör jag inte det längre utan låter gräsmattan leva sitt liv med en blandning av diverse arter.
Samma sak gäller hur vi ser på vår omgivning. Kanske har vi en partner som vi försöker göra om. Men vi ska inte, och det går inte, att förändra människor. Det är omöjligt. Därmed inte sagt att människor inte kan förändras, men det måste komma inifrån, från roten. Annars blir det bara en tillfällig charad som snart faller tillbaka i gamla spår igen. Varför? Därför att naturen, och ens innersta väsen, alltid vinner.
Det går att vinna ett slag mot maskrosorna men aldrig kriget. Antingen accepterar man dem eller får man rikta blicken någon annanstans. Det sistnämnda kan vara det enda rätta men alldeles för ofta flyr vi dit. För vart borde vi rikta blicken istället? På oss själva så klart.
