”Den som fisen nämnde, fisen klämde” hörde i alla fall jag olika varianter av när jag var liten. En annan sådan mer generell är: ”Han som sa’t, han va’t”. Detta är exempel på vad som brukar kallas projektioner eller projiceringar.
Genom att spegla oss i andra lär vi känna oss själva. I samma diskussion ligger det nära till hands att även ta upp människans förmåga att projicera. Enligt Sigmund Freud är projektioner en försvarsmekanism hos människan för att förmildra ens oönskade egenskaper och tankar. Vi tillskriver en annan människa våra svagheter för att försvara den bild vi har av oss själva så att vi fortsätter vara oklanderliga.
Ett exempel är att kasta glåpord på någons sexuella läggning när man själv har den läggningen men inte vågar acceptera den fullt ut. Ett annat exempel är att ha formats i en viss miljö som förminskat och hållit tillbaka dig varpå du sedan i din tur hindrar dina barn, en kollega etc. från att blomstra. Genom att agera på det sättet hindrar du barnen eller kollegan från att påminna dig om det du undertryckt hos dig själv.
Det handlar alltså om att man inte vågar ta tag i sina problem. De finns inom dig, ingen annanstans. Med andra ord riktas ficklampan mot någon annan när vi istället borde belysa oss själva till 100 %. Men då blir det ju jobbigt och därför är det en enklare väg att lägga fokus på någon annan. Stoppa huvudet i sanden helt enkelt. Men vad värre är; man kan göra någon annan illa på kuppen.
Förälskelse är också en projektion. Det är därför den alltid går över. Vi ser inte den andre såsom den är utan såsom vi önskar den vara. Projektioner medför alltså att livet blir en illusion.
Ibland blir du själv utsatt för att någon projicerar på dig. Det är då självkänslan kommer in i bilden. Om du känner dig själv väl kan inga projektioner i världen komma åt dig. De rinner av som vattnet på en gås. Därför är det så viktigt att vi människor väljer oss själva, inte lever på någon annans villkor eller normens förväntningar, och lär känna oss själva både utan och innan.
