Jag upplever att det bland oss finns en hel del som längtar bort. Bort från relationen, jobbet, det inrutade livet eller vad det nu kan vara. Problemet är att vi ofta inte vet vad vi längtar till.
Längtan innebär att man vill något. Den uppstår inom oss och verkar i djupet av oss själva bortom förståndet. Att kväva sin längtan är ingen bra idé. Människans historia är dock full av sådana exempel. Vad är det som kväver oss? Jo, normen i samhället och förväntningar från omgivningen vilka börjar forma oss direkt via modersmjölken.
Om nu längtan är att vilja så återstår förstås det svåraste; att våga ta steget. Men innan man gör det är det viktigt att ha vågat rikta ficklampan på sig själv. Det blir tokigt att börja med att ändra de yttre omständigheterna, miljön vi lever i, om vi inte först har lärt känna och reflekterat kring oss själva. Vi behöver våga möta oss själva utan distraktioner. Först då vet vi vad vi längtar till.
