De senaste dagarna har jag inte mått bra. I själva verket är det bara förnamnet, jag har varit riktig låg. Helt plötsligt slog bara ångesten till. Den är kopplad till skilsmässan jag går igenom, det vet jag, men varför den dök upp just nu vet jag inte.
Jag drogs ner i ett mörkt hål och paniken tog tag i mig. Om jag tänker tillbaka kan jag bara komma på min tidigare ångest vid muntliga presentationer inför folkgrupp som något slags liknande känslotillstånd. Dessa tillfällen var visserligen jättejobbiga men inte lika utdragna som nu. Häromnatten vaknade jag vid halv två och kunde sedan inte somna om.
Inatt har jag dock sovit ordentligt och mått bättre, inte minst beroende på stärkande samtal med ett par vänner. Jag lider av att jag sällan vågar vara sårbar. Istället tror jag att jag behöver vara den ”starke”. Det går nog att spåra till hur jag formades under barndomen. I vilket fall är det så mänskligt och befriande när man väl vågar släppa taget och vara sårbar. Sitter man på andra sidan och lyssnar är det hedrande och lärorikt. På det hela taget stärker det relationen mellan två människor.
Det blir alltid ett riktigt bra och minnesvärt samtal när dörren till sårbarheten öppnas. Men det krävs att någon vågar ta första steget.
