En vän sa tidigare i somras: ”jag vill inte jobba”. Det var så befriande att höra dessa ord. Att säga det i Sverige är som att svära i kyrkan. Yrkesarbetande är ju själva navet i livet för många av svenskarna. Den här vännen tror jag istället vill forska utan prestationskrav.
För många kanske det inte är realistiskt att inte jobba alls. Utgifter kommer man inte ifrån och då behövs inkomster för de flesta av oss. Men om vi släpper på alla föreställningar så tror jag man kan komma ganska nära att inte jobba. Då får man givetvis släppa på Audi, nytt hus, USA-resa etc. Istället skulle ledstjärnan kunna vara Marlo Morgans ord:
”Jag föddes tomhänt, jag ska dö tomhänt, jag upplevde livet som rikast tomhänt.”
Varför ska 40 timmar i veckan vara norm? Varför är detta lika med 100 %? Jag blir så glad varje gång jag hör folk som går ned i tjänst till t.ex. 80 %. Betraktar man dessa människors liv lite ovanifrån så är det tydligt att det blir bra mycket mer balans i livet.
Kostar det något? Ja, det ”kostar” ett mindre deltagande i konsumtionssamhället. Men det i sig kanske visar sig vara den största lyckan med att dra ned på arbetstiden.
Kontentan är att man ska göra det man trivs med, åt ena eller andra hållet. Låt dock inga normer diktera villkoren, såsom någons syn på vad som är 100 %, utan diktera ditt eget liv utifrån din egen längtan.
För mig är det också en utmaning att veta vad jag trivs med eftersom det finns många starka krafter i samhället som vill påverka vad jag trivs med.
Jag är imponerad av dig Christian att du har hållit liv i bloggen din. Jag hoppas att den kommer finnas många år framåt.
Kram
Krister
Än så länge finns motivation för bloggen. Tack för de fina orden. Jag imponeras själv av de som bryter sig loss och antingen beger sig dit de innerst inne hör hemma eller ger sig ut på en okänd vandring för de känner att de måste men utan att kunna sätta kursen. Lägg vägen medan du går är ju ett bra uttryck.