Igår flyttade jag in i ett gårdshus på Läjet (Träslövsläge). Vi turas om att flytta ut ur huset och in i gårdshuset. Barnen bor däremot kvar i huset hela vägen fram till årsskiftet. Vid årsskiftet får Rosita tillgång till sin lägenhet medan jag kommer att bo kvar i huset.
Även om det blir lite flängigt att flytta in/ut känns det som en bra lösning med gårdshuset. Jag tror de flesta skilsmässor medför en övergångslösning den första tiden.
Nu är frågan vad som kommer att hända. Från att under många år haft fru och barn runtikring sig kommer jag nu varannan vecka att vara själv i ett gårdshus. Karin Boyes dikt ”ja visst gör det ont” har den senaste tiden varit mer aktuell än någonsin. Men mitt i allt detta är jag väldigt nyfiken på mig själv. Jag är på en otrampad stig och vi får se vart den leder.
Kommer att tänka på ett banalt exempel på samma tema. När jag ryckte in i lumpen och fick årsplaneringen såg jag vinterutbildningen i januari och hörde att det vankades isvaksbad. Redan då kom lite ångest. Jag är lite av en badkruka och hade aldrig varit i närheten av att vinterbada. När det sedan blev januari och -25 grader i Umeå var ångesten total. Vi fick gå ut på isen på en sjö där de sågat upp ett stort hål. Därefter var det kläder av och på med träningsoverall och gympaskor.
En och en fick vi sedan gå fram till vaken, binda ett rep runt magen och hoppa i. Som tur var fick vi ha skidstavar med oss varför man kunde greppa längst ner och använda piggarna för att ta sig upp. Jag kommer ihåg att jag gick fram och bara hoppade i. Det fanns en stor ångest men också en nyfikenhet inför hur kroppen skulle reagera. Majoren stod och filmade och sa: ”Säg nåt!”. Jag försökte få fram att det är kallt men hyperventileringen gjorde att jag inte fick fram ett ord. Men jag lugnade ner mig något och tog mig upp. Sedan var det bara att torka sig, på med kläder och springa sig varm runt en uppskottad slinga på sjön. Hårda bud? Ja, men upplevelsen gjorde att jag fick ett minne för livet och lärde känna mig själv lite bättre.
