Någon jag bara stötte på som hastigast sa såhär:
Det är ett fantastiskt liv vi lever.
Och det är ju rätt. Livet är verkligen en himmelsk gåva med ett bottenlöst djup. Men dessvärre är det alltför vanligt att ha det slitsamt i relationen, jobbet, barnuppfostran eller vad det nu än är.
Det är som att vi åker med i en fors där vi inte vill vara. Vi kämpar emot med näbbar och klor men förmår inte ta oss ur strömfåran vi är i. Det sliter på oss.
Alternativet är att vara sann mot sig själv. Gå sin egen väg. Följa med i livets flöde, men i den självvalda strömfåran, oavsett vad andra tycker eller hur förväntningar och normen ser ut. Rädslan är normalt sett hindret för detta. Om vi ska förverkliga oss själva och ta vara på vår stund på jorden måste vi möta våra rädslor så att de inte längre hindrar oss.
