Uppväxten formar en människa, mer än vad vi tror. Vi kan se tillbaka på det vi är medvetna om och tror ha format oss, men det finns också, och i desto större omfattning, så mycket som vi är omedvetna om.
Små barn är kärleksfulla och nyfikna. De följer inga normer. Sakta men säkert händer sedan något under uppväxten. Omgivningen strömlinjeformar oss. I olika utsträckning blir vi rädda och stängda. Vi tror att vi behöver skydda oss och monterar på en rustning. Det finns ju uttrycket att ett barn föds med hundra språk och vi tar ifrån det nittionio.
I mitt eget fall vet jag att saker och ting under uppväxten har gjort mig tjockhudad. Jag har svårt att visa mig sårbar eftersom jag kopplar det till svaghet. Den jobbiga sanningen är att det ju är precis tvärtom. Människor som är öppna och sårbara är förstås allt annat än svaga.
När en människa sedan blir, säg, 40 kan det lyckligtvis uppstå en medvetenhet. Den uppstår inte hos så många vad jag vet, men det är en gåva. Alla tar inte tillvara på gåvan utan stoppar huvudet i sanden av rädsla för vad som kan gömmas i skrymslena inom en människa. Det kan vara jobbigt att utforska gåvan (d.v.s. medvetenheten) men det vore rent ut sagt idioti att inte göra det. Som att köra på ettans växel när det dessutom finns tvåan, trean, fyran och femman.
Komiskt. Rustning på i tidiga år. Rustning av efter man fyllt 40. Det går inte fort, men det har ingen betydelse.
