Förr fanns folk som var någon utan att jobba (titel). De ordnade med hemmet och släktkalasen (spindeln i nätet). Genom att vara kittet mellan människor såg de till att behålla en värme och gemenskap. Nu ser vi ner på de få som gör det valet. Ofta gör vi misstaget att sammanblanda ett sådant val med frågan om jämlikhet/jämställdhet. Över detta ligger också förstås framgångsnormen som en våt filt och ser ner på de som väljer bort karriär, pengar, titel, prylar, charterresor etc.
Jag upplever att alltför många driver omkring utan mening i livet. Att bara vara är något bra som fler borde ägna sig åt istället för att fylla livet med diverse aktiviteter av rädsla för tystnad och möjlighet att möta sig själva. Men även om vi lyckas bara vara behöver det vara en balans med att det finns en underliggande mening i livet. Att trygga sin framtid är ingen mening. Vi får inte ta med några prylar i graven. Ägande, inklusive relationer där man har varandra, sätter oss i fängelse och kväver oss långsamt.
Fråga dig själv vad du älskar att göra. Om det hjälper dig, skriv ned en eller några punkter på en lista. Frågan är alltså: Vad älskar du innerligt att göra? Ett par hjälpfrågor: Vad fyller dig med ren glädje? När upphör tid och rum?
Utifrån det du älskar att göra, uppenbarar sig då ett sammanhang som ditt liv borde vara dedikerat till? Eller sagt på ett annat sätt: Vad är din kallelse? Vad är ditt uppdrag i livet?
Om du visste att du bara hade en kort tid kvar att leva, då skulle du säkerligen ägna dig åt det du kommit fram till ovan. Men varför inte göra det varje dag? Annars lever du väl ditt liv utan att leva ut ditt innersta väsen? Eller har jag fel?
