Häromdagen gick tvättmaskinen sönder. Lamporna som blinkade talade, via instruktionsboken, om att det handlade om ett motorfel. Att en vitvara som brukats flitigt i sex års tid, under småbarnsåren, skulle gå sönder kom inte som en större överraskning. Frågan var hur problemet skulle lösas med tanke på att man inte klarar sig särskilt länge utan fungerande möjlighet att tvätta kläderna.
Alternativet att köpa en ny tvättmaskin dök upp i huvudet. Ut med gamla och in med det nya! Men tänk om den går att laga? Givetvis borde en reparatör kolla på den. Dagen efter ringde jag en på morgonen som kom ut senare under dagen. Det visade sig vara ett ”standardfel” som var lätt att ordna genom att byta ut en komponent. Faktum är att det var samma fel, det s.k. kolet som var förbrukat, som ledde till att jag fick byta startmotorn på bilen. Den gången gjorde jag det själv, den här gången anlitade jag hjälp.
Ska vi klara av omställningen av vårt sätt att leva, vilket är nödvändigt, behöver vi reparera mer och underbygga slit-och-släng-samhället mindre. Det kan verka kul att köpa nytt, men det är inget annat än ett konsumtionsberoende som fyller en inre tomhet.
