För ett par år sedan var en svensk delegation i Iran. Kvinnorna, inklusive minister i Sveriges regering, bar slöja. Jag kommer ihåg att jag kände mig illa till mods. Frågan är hur de själva kände sig?
De tog alltså på sig ett klädesplagg som de aldrig skulle få för sig att ta på sig annars och som skyler delar av deras kroppar. Dämpade de samvetet med att ”man får ta seden dit man kommer”? Eller lurade de sig själva med att ”man får se det högre syftet”?
Icke att förglömma är att övriga delar av delegationen är medskyldiga. Inte minst finns en statsminister som leder och bevittnar spektaklet.
Det är konst att orka förstå den andres perspektiv och sedan uttrycka sig på ett sätt som tar oss framåt tillsammans. Annars hamnar man lätt i skyttegravar och saker och ting blir statiska istället för dynamiska. Det gäller att vara mjuk och navigera sig fram. I detta kan man behöva göra en gir man inte skulle ha gjort om man varit själv.
Men, vi behöver navigera med hjälp av vår inre kompass. Riskerar vi att gå utanför våra grundvalar måste vi obönhörligen säga nej. Karriär, pengar etc. kanske ramlar på oss om vi är ja-sägare men vi kommer att bli uppätna inifrån förr eller senare. Kärleken till dig själv måste vara ledstjärnan, alltid och åter alltid.
I det här fallet gick den svenska delegationen utanför åtminstone mina grundvalar, och inte så lite heller. Vi vill verka för ett jämlikt samhälle. Det ska förstås inte spela någon roll om du föds med snopp eller snippa. Du ska få klä dig hur du vill, vara tillsammans med vem du vill och tycka vad du vill.
I slutändan är det val i situationer som denna som definierar oss och gör skillnad.
