I huset på heltid

Rosita och jag gick skilda vägar i juni. Vi fortsatte ändå bo ihop i två månader. Under tiden landade våra framtida boenden in i tanken. Hon ordnade en lägenhet och jag bestämde mig för att bo kvar i huset. Först visste jag inte. Jag var också och tittade på en lägenhet. Men jag bestämde mig sedan för att bara ta det lugnt några dagar och som vanligt vet hjärtat vad det vill, eller magkänslan om man så vill. Det blev tydligt för mig att jag ville bo kvar i huset. Vi människor behöver lägga mer tonvikt på känslan istället för tanken. Just nu är det en obalans, åtminstone i det västerländska samhället.

Jag tror det uppstår en initial övergångsperiod för de flesta som går isär. I vårt fall sträckte den sig ända fram till igår, alltså ett helt halvår. Bakgrunden var att Rosita fick tillträde till sin lägenhet först igår. Under tiden, sedan augusti, har vi haft ett tillfälligt boende som vi använt de veckor vi inte haft barnen. Barnen har hela tiden bott kvar i huset.

Det har varit en speciell period. Att packa resväskan och flytta ut varannan vecka till ett tillfälligt boende har inte varit särskilt roligt. Men nu är det slut med det. Samtidigt ska barnen nu börja spendera veckorna i två olika hem.

Allt har sin tid.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.