Normer, i form av regler och förväntningar på beteende, ger upphov till invanda strukturer som präglar samhället. Att först bli medveten om, och sedan våga överge det man fostrats in i, kan vara mycket svårt.
Normkritik handlar om att synliggöra normsättarnas privilegier. Strukturerna i samhället skapar obalans i maktförhållanden. I normens centrum blåser det inte. Som vit man befinner jag mig just i normens centrum. Därför är utgångspunkten i sig besvärlig för mig.
När det att förhålla sig avseende elever med skolsvårigheter lyfts ibland två polariserande specialpedagogiska sätt fram; det kategoriska och det relationella perspektivet. I det kategoriska perspektivet ses svårigheterna som mer individbundna och utgår från förklaringsmodeller med koppling till medicinsk forskning och psykologisk teori. Det relationella perspektivet, däremot, kopplar svårigheterna mer till undervisningens oförmåga att nå alla elever och använder sig huvudsakligen av sociologiska och relationsteoretiska förklaringar.
Dessa två perspektiv, det kategoriska respektive det relationella, går givetvis också att betrakta i, och tillämpa på, samhället som helhet. Hur skulle det vara om vi alla bidrog till en inkluderande värld utan normer som placerar folk utanför?
