Nyss hemkommen från padelhallen. Ska spela kommande två dagar också. Jag förstår tjusningen med sporten och varför så många ”fastnar”. Tröskeln är låg för att få igång lite spel och det är socialt i och med att man spelar dubbel. Dessutom träffar man nytt folk eftersom många hoppar in i andra konstellationer när det saknas folk.
När jag var nyinflyttad i Varberg tog jag kontakt med badmintonklubben. När jag vågade gå till den där första träningen brukar jag betrakta som ett av mina livs bästa beslut. Jag fick förmånen att träna med grymma medspelare och duktiga tränare samt längre fram agera ungdomstränare och utföra styrelsearbete. Det bästa var dock språngbrädan in i det sociala livet i Varberg. Jag fick vänner för livet vilket jag är oerhört tacksam för. Dessutom kom jag den vägen in i ett golfgäng som jag uppskattar väldigt mycket. Men det var inte norm att som 27-åring börja spela i klubb. Då ska man ”normalt sett” utnyttja hallens motionärstid istället…
Något dör hos oss om vi intalar oss själva att det inte går på grund av t.ex. ålder. Fantastiska saker händer när vi hamnar utanför de vanliga stigarna som vi normalt sett trampar på. Bara för att vi är äldre händer inget dramatiskt även om det kan uppstå vissa fysiska begränsningar. Det är samma värld och samma möjligheter.
