Livet svischar förbi likt resan i ett höghastighetståg. Vi färdas genom ett fantastiskt landskap men vi uppfattar det inte. Tempot är högt och blicken är fäst där framme på målet. Men när vi väl når målet blir det bara tomt. Vi har gått miste om livet. Livet är resan. Den ständiga resan. Flödet. Flödet i detta nu.
Digitaliseringen av samhället har gett oss möjlighet till en aktivitetsdrog som hjärnan gärna blir slav under. Vi matar oss själva med intryck i en aldrig sinande ström via framförallt mobiltelefonen. Vi tror att vi äger vår telefon men den äger oss precis lika mycket. Det kliar i fingrarna om det skulle råka bli tyst och stilla. Vad är egentligen skillnaden på att knarka och att fingra på de elektroniska prylarna i tid och otid? Beroende som beroende.
Det tar tid för en avokado att växa upp med sin starka kärna. Hög kvalitet kräver tålamod. Varför inte ägna helgen åt att läsa en bok? Varför inte ta en stund och bara titta ut genom fönstret? Vi marscherar genom livet med en massa yttre resor, men vad hände med den inre resan?
