Barn och fulla är de enda som talar sanning säger ett talesätt. Inte så tokigt säger jag. Inte tokigt alls. Men vad innebär det att tala sanning? Kan det vara så att sanning är att låta hjärtat leda istället för hjärnan?
När vi inte får någon tid på oss är inte hjärnan med i matchen utan intuitionen, d.v.s. hjärtat, styr. Men så fort det finns tid börjar tankarna att snurra. Vad ska jag säga för att göra karriär? Vad ska jag säga för att bli populär? Yngre barn har inga sådana tankar om framtiden utan är uppslukade av nuet.
Fulla människor kan bli aggressiva men min upplevelse är att människan oftare blir snällare och mer förlåtande efter alkoholintag. Annorlunda uttryckt, vi blir mer kärleksfulla. Människans verkliga syn på saker och ting tenderar också komma ut i alkoholpåverkade tillstånd… Därav att konflikter ibland uppstår. I grund och botten handlar det om känslor som tryckts in i garderoben.
När hjärtat och hjärnan är oense blir det jobbigt för oss. Kroppen, som är själens instrument, kan drabbas av olika åkommor för att manifestera en långvarig period av undertryckta känslor till förmån för det vi anser vara det logiska eller flykten från det som skrämmer oss.
Hjärnan är ett stödhjul som behövs för reflektion. Stödhjul till hjärtat som måste få vara ledstjärnan. Alltid. Om vi tvingar hjärtat till en underordnad roll kommer själen att höra av sig. Förr eller senare kommer en påknackning från djupet av oss själva som kan ta sig en massa olika uttryck. Vi kan lära oss att leva med det men någon harmoni blir det inte tal om.
