30 mars för två år sedan (2018) skrev jag mitt första blogginlägg: ”En ny dag gror”. Det handlade om livsförändring och min blivande roll som lärare. Sedan dess har det fortsatt med ungefär två inlägg i veckan (det här är inlägg nummer 213). Temat är i enlighet med bloggens namn; att först se för att därefter vilja och slutligen våga. Med andra ord kan man säga att vi först förstår eller kommer till en insikt, sedan vill vi något eller längtar efter något och vill det sig väl så vågar vi också ta steget.
Jag är sedan några år tillbaka inne i en transformation. Förr bedömde jag folk och jag baserade det på deras prestation. Nu ser jag istället människor som är på ett visst sätt och jag värderar dem inte efter förmågor. Vi har så olika förutsättningar beroende på var i världen vi råkar födas och hur miljön ser ut under uppväxten. Vissa har inte dragit någon vinstlott i livet samtidigt som vissa föds med silversked i mun men tänker bara på sig själva rakt genom hela livet.
Politiskt sett är jag socialist, om det nu skulle undgått någon… Liberalismen, som är förhäxande i Sverige just nu, har fått sina fiskar varma här på bloggen några gånger.
Inom mig har jag fått kontakt med min andliga sida. Jag tillhör (ännu) inte de som känner när mänskligheten har det tungt eller när en dramatisk händelse inträffar. Vissa berättar om att de kände när lastbilen mejade ner folk på Drottninggatan i Stockholm (terrordådet 2017). Jag tror dem. Det hade jag aldrig gjort för några år sedan.
Nuförtiden är jag övertygad om att vi alla står i kontakt med varandra. Det finns något så mycket större än summan av alla organismer på jorden. Vi förstår bara toppen av ett isberg – i bästa fall. Jag såg en dokumentär där en person fick sitta med en skål yoghurt framför sig. Yoghurten innehåller ju levande organismer och för att mäta deras tillstånd kopplades yoghurten till ett mätinstrument (jag kommer inte ihåg om det möjligtvis var någon elektrisk egenskap som visades). Yoghurten hade alltså ingen fysisk koppling till personen som satt intill den. Det som sedan hände var häpnadsväckande. När bilder med stötande innehåll visades för personen, varpå dennes känslotillstånd ändrades, reagerade yoghurtkulturen vilket gav dramatiska utslag på mätinstrumentet.
Otaliga exempel finns på mirakel som enligt det logiska tänkandet inte ska kunna inträffa. Vissa organisationer för protokoll över detta. Det finns också flera studier som visar att du kan be för någon och att det får effekt. Läs den här krönikan av Bob Hansson. Uppmaningen är bland annat:
”Tänd ett ljus när du bajsar och be mellan ploppen.”
Mitt liv har tidigare, på flera sätt, varit som att köra på en motorväg. De senaste åren har det istället varit minst sagt omvälvande, inklusive skilsmässa. Känslan som funnits i mig, och som fortsatt dominerar, är att jag har så mycket i mig. Så mycket som vill ut. Jag har så mycket att ge. Det har varit lite som att köra med handbromsen i.
I hela mitt liv, från barnsben och framåt, har jag känt att jag inte lever mitt innersta jag. Det handlar dels om att våga släppa fram sitt innersta väsen, men det handlar också om att miljön ska vara sådan att det blir samklang mellan det där väsendet och omgivningen. Så det handlar om en rädsla inom mig men också om en rädsla hos mänskligheten med egoism och revirtänkande. Kanske sticker Sverige ut i det avseendet. Det här har skapat en viss känsla av ensamhet i mig. Men kom ihåg att ensamhet har inget att göra med att ha en relation. Folk väljer ibland att vara själva och blir då av med ensamheten som de upplevde i relationen. Dessutom kan vissa inslag i miljön göra att vi blir blockerade och när dessa inte finns närvarande kan både det ena och andra uppstå.
Det som har hänt har hänt och om framtiden vet vi ingenting. Det enda vi kan göra är att leva nu. Det spelar ingen roll om åldern, d.v.s. siffran på ett papper, är 80+. Vi får aldrig, aldrig lägga oss ner och dö. Livet sker nu och det ligger framför oss.
