Vackra låten ”Ge mig luft” av Joss Ture innehåller bland annat följande rader:
”Kan man kasta sig runt halsen på en främling
Stjäla tröst, hålla kvar, be dem aldrig gå
Torka tårar i en jacka man fått låna
Får man frysa, ta in lukten,
Känna tryggheten man aldrig kommer få”
Första låtraden ovan innehåller ordet främling. Detta begrepp skulle kunna stå för en person som får fylla tomrummet inom oss snarare än att det handlar om villkorslös kärlek. Men det kan också stå för en pryl eller aktivitet som får oss att tillfälligt slukas upp av något. Den där semesterresan är ju oftast som mest fantastisk i planeringsstadiet. Väl på plats tenderar saker och ting alltför ofta att te sig ganska platt.
Vi borde göra den inre resan snarare än den yttre. Åtminstone minska lite på obalansen dem emellan.
Tryggheten läggs på någon annan eller något annat, d.v.s. utanför oss själva. Men det finns ingen trygghet där. Det finns bara distraktioner. För en stund kan det kännas bra, men det är en bedräglig känsla. Ihåligheten börjar eka i djupet av oss själva förr eller senare. Jag minns när jag kissade på mig när jag var liten. Först blev det varmt och skönt. Ganska snabbt därefter bara kallt och jobbigt. På samma sätt fungerar det med att lägga tryggheten i händerna på någon eller något utanför oss själva.
Såklart att samhället ska representera en trygghet som solidariskt tar hand om människor i behov av hjälp (d.v.s. socialism och inte liberalism som nu präglar samhället). Det är emellertid inte den tryggheten jag tänker på nu. Den jag åsyftar finns bara på ett ställe. I oss själva.
