Dagen, veckan och livet planeras in i minsta detalj. Känslan av kontroll får människan att må bra. Men samtidigt är det inte det planerade som det berättas om när en människa redogör för sina bästa och roligaste tillfällen. Det är istället den de där gångerna när spontaniteten och det okända fått härja fritt.
Det verkar som att livet går ut på att skapa trygghet. Men ju mer trygghet vi ”får” desto mer sluter vi oss under detta trygghetsskal. Ägande är dubbelriktat. Vi tror att vi äger något, men vi blir ägda i lika stor utsträckning tillbaka. Generalexemplet är förstås mobiltelefonen som vi blir slavar under.
Därutöver har det under lång tid varit populärt att sätta upp mål, både i organisationer och hos individer. Men jag är ledsen gott folk; Det finns ingen målgång. Varken i rum eller tid. Däremot kan man leva efter en vision, ledord, kall, kallelse, uppdrag i livet eller dylikt som då genomsyrar ens liv. När du strävar efter ett mål går du miste om livet eftersom skygglapparna åker på och om du väl går i mål blir det bara tomt.
De bästa talen är de som sker i spontanitet. Utan planering men med ”feeling” i stunden ställer sig någon upp och talar från hjärtat. På samma sätt vill det gärna bli bra när man går fram till bartendern och låter vederbörande välja dryck istället för att man själv beställer det gamla vanliga.
Åren går och livet rinner ur oss likt saften från en apelsin. Vi är så upptagna med att planera och tänka ut hur vi bäst ska få ur all saft att vi inte märker att saften rinner ur under tiden.
Tryggheten vi strävar efter innebär en visshet som kväver oss. Ge dig ut i skogen och välj stig i stunden. Lägg vägen medan du går.
