När jag mötte min livsmentor, min andlige ledare, Bengt Jacobsson blev jag omedelbart … jag hittar inte ord här. Vet inte hur jag ska förklara. Man måste möta människan helt enkelt. Men jag gör ett försök. Uppvaknande är väl ett sätt beskriva det antar jag. Jag fylldes med en ödmjuk känsla inför det stora. Samtidigt kände jag eufori. Som att ha hittat hem.
Detta var någonstans kring 2011/2012. Ett år senare hade jag förmånen att träffa Bengt igen. Samma upplevelse. Dessvärre föll jag tillbaka i gamla mönster även om något låg och pyrde där nere någonstans. Ungefär fem år senare var det emellertid dags igen. I slutet av 2017 påbörjades en resa som fortgår än idag med Bengt som andlig ledare. Där och då slog livet till med full kraft. Dörren till världen öppnades helt enkelt. Sedan dess är jag inne i något som möjligtvis kan beskrivas som en transformation. Några månader in på den resan startade jag för övrigt den här bloggen.
Vid första träffen med Bengt förklarade en av deltagarna att han inte orkade. Jag kommer inte ihåg vad det gällde mer än att det handlade om att engagera sig. Men jag kommer ihåg att jag inte förstod hur man inte kan orka. Jag förstod överhuvudtaget inte vad han pratade om. Idag förstår jag precis.
Läs bildtexten. En person frågar Jesus varför Gud tillåter hemskheter. Jesus svarar undrande att han tänkt ta upp samma fråga med personen ifråga…
Jag orkar inte, åtminstone inte tillräckligt. En kollega ställde sig frågande till varför jag inte orkar. Det är ju hela meningen med livet. Jag svarade att kollegan givetvis har rätt. Men jag orkar ändå inte. Alla ni som orkar, ni är mina hjältar.
