Lust att bli eller bidra

Lycka är något vi till mans strävar efter. Den förhäxande tanken är att via en partner, jobb, titel, pengar, bil, hus, resor etc. når vi status och är framgångsrika enligt samhällets normer och således lyckliga. Men jag är ledsen gott folk, det blir aldrig mer än ett kortvarigt rus av välmående och sedan fortsätter ångesten och jakten igen. Det tar aldrig slut, bakom en dörr uppenbarar sig nästa.

Trots att människan står på toppen av sin förmåga mätt i de ytliga faktorerna uppräknade ovan så bedrar skenet. Tittar vi istället på mental ohälsa framträder en annan bild. Något är uppenbarligen tokigt. Det finns en tomhet som gnager på människan, åtminstone i det västerländska samhället.

Boven i dramat är avsaknad av mening i livet. Om lycka är ett kortvarigt rus av välmående så är meningsfullhet något djupare. Det skulle kunna sägas vara att tillhöra och tjäna något bortom en själv samt utveckla det bästa inom sig själv och hos andra.

Det handlar om att verka. Att vara trött vid dagens slut. Inte om att vara slut i kroppen p.g.a. stress. Utan för att man har gett sig själv åt världen. Fullständigt. Närvarande.

John F. Kennedy, den amerikanske presidenten som mördades 1963, sa följande:

ask not what your country can do for you — ask what you can do for your country

Jag har flera gånger på den bloggen verkat för att vi ska ha en mer balanserad syn på USA och Ryssland. Sverige är många gånger USA:s nickedocka och Ryssland målas alltid onyanserat upp som det mörka hotet. Därutöver är nationalism (”country”) med gränser som vissa råkar vara innanför och andra utanför inte mycket att hänga i julgranen. Men budskapet är bra om vi gör en justering:

fråga inte dig själv vad du vill bli fråga dig själv vad du vill bidra med

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.