Som människor förhåller vi oss olika till livet. Det finns de som reflekterar och de som inte reflekterar. Människan som inte reflekterar, förhåller sig inte till sitt liv. En sådan människa gör som alla andra och flyr undan sina val.
Det individuella valet sker i nuet och den flyende människan kan vara tillbakadrömmande (”det var bättre förr”) eller framåtlängtande (”då ska det bli bättre”). Men den flyende människan kan också vara en människa som lever i nuet, i så fall i form av en njutningsmänniska. Livet fylls med njutningar och hon är alltid på jakt efter nästa njutning.
En människa som antingen inte är närvarande (blickar mot dåtid eller framtid) eller ockuperar sig med aktiviteter på nedre delen av Maslows behovstrappa, låter andra välja åt henne. Hon gör inte sina egna livsval. Detta leder förr eller senare till att hon har tråkigt. Tråkigheten kommer att leda någonstans, antingen ned i träsket med fokus på det yttre eller upp i himlen med fokus på det inre.
Om resan går uppåt kommer frågan om meningsfullhet att pocka på uppmärksamhet. Hon axlar ett ansvar och inser att detta måste följa av friheten. När hon sedan spinner vidare på detta kommer förmodligen också frågor av religiös natur att dyka upp.
Jag skulle vilja uttrycka det som att det finns de som är medvetna och de som inte är medvetna. De som reflekterar är medvetna. Dessvärre finns det människor som är medvetna men som sedan väljer att inte ta sitt ansvar. De väljer att ta den egoistiska vägen. Jag skulle vilja säga att de inte orkar. Men jag tycker inte att det är rätt. De vågar inte. De är fega. De väljer ryggdunkningarna i flocken med precis likadana exemplar av Homo Sapiens. Detta trots att att de känner att det rätta valet är ett annat, t.ex. gällande att framstå som icke ”mainstream” eller ta en konflikt. Astrid Lindgren skriver följande i Bröderna Lejonhjärta:
”Men då sa Jonatan att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.”
Det finns människor som väljer att inte tillbringa så mycket tid med barnen utan istället ge sig hän åt sin livsuppgift. Många har åsikter om detta. Naturligtvis är skälet att de innerst inne blir rädda när någon indirekt puttar på dem och påminner om självförverkligandet. Kanske är det världens bästa mamma och pappa som gör detta valet av kärleken till sig själv, till sin partner, till sina barn. Till världen.
Du har ett val att göra. Ska du leva eller blunda och låta någon annan välja?
