Ovisshet. Smaka på den. Ordet ger oss rysningar. Vem vill leva i ovisshet? Att inte veta vad som kommer att hända. Ligger hon kvar när jag vaknar? Har jag något jobb till hösten?
Ovissheten plågar oss men vissheten kväver oss. Avtal, underförstådda överenskommelser och planer tar bort ovissheten men tar död på det levande. Hur skulle det vara om vi istället gav ordet ovisshet en positiv klang? Att vi ser den som en gåva? Att ur ovisshet föds liv?
Ibland är vi övertygade om svaret på en fråga. Men saker och ting förändras. Jag har under många år älskat att spela badminton. Faktum är att jag brukar säga att det var ett av mina livs bästa beslut när jag som 26-åring vågade gå till den där första badmintonträningen. Det öppnade vägen till det sociala livet i Varberg och vänner för alltid. Träningarna på tisdagarna och torsdagarna var heliga, år efter år. Jag längtade. Men i höstas kände jag direkt, på första träningen, att det är färdigt. Motivationen var borta. Det var inte kul längre helt enkelt. Så det blev inga fler träningar efter sisådär 15 säsonger. Några månader senare dök padel upp i mitt liv och nu har jag fastnat totalt.
Det finns inga svar därute. Hur mycket vi än vill ha svar som tar bort ovissheten så finns det inga svar. Vi kan leva ett statiskt liv där vi krampaktigt håller oss fast i sargen istället för att ta fart ut på isen och känner livet i oss. Men det är inget svar. Det är rädsla.
Däremot kryllar det av frågor. Och det, mina damer och herrar, är fantastiskt. Vad är meningen med livet? Finns Gud? Vad längtar jag efter? Vad ska jag göra med min stund på jorden? Är jag menad för något? Är jag menad för någon? Hur skapades världen? Eller är frågan felställd?
Det tar aldrig slut. Det enda vi kan göra är att leva frågorna. I varje ögonblick.
