För två år sedan påbörjade jag en resa som lärare. Jag sökte in till och antogs till Teach for Swedens ledarskapsprogram. I detta ingår två års arbete, fyra dagar i veckan, som lärare på en högstadieskola. Skolan får inte ha ett betygsresultat över snittet i Sverige. Parallellt genomförs högskolestudier med 75 % takt för att komplettera ämneskunskaperna med de delar som saknas jämfört med en traditionell lärarutbildning. Till detta ändamål får individen en studiedag per vecka, i mitt fall fredagar.
Med mina civilingenjörsstudier som bas har jag undervisat i matematik, NO-ämnena (biologi, fysik och kemi) och teknik. Som stöd har jag haft en handledare på skolan samt organisationen Teach for Sweden i ryggen via framförallt en coach, men också förberedelser i form av komprimerade lärarutbildningar.
Studierna har skett på distans, med undantag av tre obligatoriska tvådagarsträffar på högskolan varje termin. Har det varit tufft? Ja. Utan tvekan. Men vilken resa. Inte minst förmånen att få lära känna de runtom i Sverige som antogs till Teach for Sweden-programmet i samma årgång. En annan förmån är att ha lön under tiden man skolar om sig.
Idag genomförde jag sista momentet i mina studier i form av en inlämningsuppgift. De två avslutande uppgifterna ska förvisso rättas och godkännas innan jag formellt är klar men jag utgår från att det går bra. Därefter tar en tvåstegsraket vid. Först kommer jag att ansöka om lärarexamen från högskolan. Sedan tar jag denna examen och ansöker om lärarlegitimation hos Skolverket. Förhoppningsvis håller Skolverket med mig om behörighet för att undervisa på gymnasiet i mina huvudämnen.
Vissa har tagit steget in i skolvärlden via Teach for Sweden för att de längtat bort från det befintliga och för att ruska om lite. Einstein sade ju att ”nothing happens until something moves”. Andra har känt en längtan till lärarrollen och följt en självklar stig.
Vi fastnar lätt i det vi känner till och i tänket kring pengar och ”status”. Men det finns så många möjligheter därute. Riktiga möjligheter. Det vi aldrig får förlora är nyfikenheten. Bättre ett hoppsan än att alltid undra. Eller hur?
