Det som är slående är närvaron som automatiskt uppstår när man kliver in i klassrummet. Från det att man kliver in i klassrummet till lektionen avslutas är närvaron 100 %. Tankarna är ingen annanstans. Det behövs ingen ansträngning, det faller sig så naturligt. Det är ju så livet ska vara, vi ska vara i nuet istället för ältande om dåtid eller oro för framtid.
En dag på skolan går så fort. Jag tittar såklart på klockan för att passa lektionerna men aldrig för att jag undrar när dagen ska ta slut. Dagen är levande eftersom dynamiken med 130 högstadieelever kan ta vägen precis varsomhelst. Varje lektion är levande eftersom samma klass och samma ämne kan te sig precis hursomhelst. Man vet aldrig och det går inte att bestämma i förväg hur det ska bli.
Läraryrket är på riktigt. Behovet är stort av vuxna ledare och förebilder. Det behövs människor som är en lysande fyr för ungdomarna så de kan navigera sig fram mot vuxenlivet.
Det finns de som säger att läraryrket är världens finaste yrke. Jag förstår dem. Emellertid finns det också en stor lärarbrist i landet och många som väljer att lämna yrket. Jag förstår dem också.
För min egen del kände jag i höstas tvivel kring om det är lärare jag ska vara. Av flera anledningar. Dessa tvivel växte sig starkare ju längre tiden gick. Till slut bestämde jag mig för att lämna skolvärlden och gjorde för en tid sedan klart med en ny anställning.
År 1895 bildades företaget Ångpanneföreningen. I modern tid har namnet varit ÅF kort och gott. Efter att det finska företaget Pöyry köptes upp skapades AFRY som är de två första bokstäverna i ÅF och de två sista i Pöyry. AFRY är en teknikkonsultfirma som erbjuder framförallt ingenjörs-, projektlednings- och designtjänster. Från och med 17 augusti är AFRY min nya arbetsgivare. Jag känner att jag har en projektledningsådra som jag vill förverkliga. Samtidigt vill jag verka inom samhället. Dessbättre finns många projekt inom det gemensamma.
Idag var det skolavslutning och jag var med min klass 8B i Rolfstorp. Det blev frågesport, fotografering, fika och kramkalas. Höjdpunkten var när eleverna framförde en sång till mig. Sista halvåret har jag monterat ner en del av rustningen som jag bär omkring på och det har också avspeglat sig i relationerna med eleverna. Detta i kombination med värmande ord från vårdnadshavare har gjort den sista tiden både fin och tuff. Tårarna har runnit.
Jag kommer att ha min lärarlegitimation inom kort. Och jag slutar inte vara lärare för att jag slutar ha det som titel. Det är nog snarare så att jag ser lärare som en del av min identitet. I denna titel- och statusdominerade tidsanda bör vi alla fundera på vilka vi är innanför det som står skrivet på utsidan av oss.
