Ofta tänker vi på livet som en resa. Kanske ser vi livet som etapper från förskola till pensionering. Vi känner oss klara när familjen är bildad och det där jobbet har landats in. Livets målsnöre nås på pensionsdagen och därefter väntar himmelriket.
Nej, något himmelrike väntar inte. Vi är i himmelriket. Himmelriket finns inom oss. Du är himmelriket och du är redan framme. Livet börjar i varje ögonblick. Vissa sliter nästan ihjäl sig, ofta med meningslösa administrativa uppgifter, med idén om ett rosaskimrande liv som pensionär. När den dagen eventuellt kommer så är tröttheten monumental och kroppen utsliten. Kanske väntar ett pensionärsboende på spanska solkusten. Min gissning är att den inre förruttnelsen ganska snart kommer att dövas med några dagliga glas vin.
Fantastiske Alan Watts beskriver istället livet som en dans. När vi rör oss på dansgolvet finns ju ingen målfålla. Det handlar enbart om själva dansen. Någon start- och slutpunkt på dansgolvet finns inte. Kanske är det därför jag tappar tid och rum när jag är på dansgolvet. Musiken måste förstås vara den rätta och då känner jag mig i mitt rätta element. Jag känner mig som ett flöde och som ett med världen.
Låt oss dansa. Tillsammans.
